Runt Glacier Peak - en vandring i sol och regn del 2

Turer Glacier Peak är troligen den minst kända av staten Washingtons stratovulkaner. Glacier Peak ligger inte inom synhåll från någon större väg, vilket förklarar en del av anonymiteten. Runt det berget, som skapar sitt eget klimat med en torr och en våt sida, vandrade jag under en omväxlande septembervecka. Detta är andra delen av min berättelse, där upptäcker vad det innebär att vara på den våta sidan.
Av Jörgen Johansson

Söndag 16 september
Det fanns inget vatten vid min lägerplats, så den slurk som fanns kvar sedan kvällsmaten vid Buck Creek Pass tog jag som frukost tillsammans med några bitar rågbröd och lite drypande fet ungersk salami. Jag räknade med att laga och äta mer frukost vid närmaste vattendrag, vilket inte dröjde så länge när stigen började leta sig ned mot lägre höjder.

Bäcken var lagom stor, den hette Small Creek, och efter ett kliv över den satte jag mig och värmde vatten till choklad och kaffe samt kokade min obligatoriska havregröt. Balaclava och vantar hängde jag upp på några kvistar bakom mig, nu när jag fått upp värmen efter den raska starten den här råfuktiga och kulna morgonen.

Från Mexico i söder till Canada i norr löperPacific Crest Trail, vanligen kallat PCT. Det är en nätt sträcka på 424 mil eller så och 50-100 människor går hela sträckan varje år. Dessa kallas thru-hikers. Många tusen använder delar av sträckningen för kortare turer. Jag befann mig nu, liksom under större delen av vandringen, antingen på the original PCT eller på the PCT detour.

PCT hade i området väster om Glacier Peak drabbats hårt av våldsamma regnstormar vid flera tillfällen de senaste åren. Bortspolade broar, bortspolade stigavsnitt och ett virrvarr av jättelika vindfällen kors och tvärs över leden berättade den officiella informationen om. Den inofficella information från olika vandrare på Internet tipsade om att vissa områden var nästan oframkomliga, att det tog 1 timma per mile att vandra och att långvandrare borde ta med sig mat för en extra dag. Detta var orsakerna till den alternativa rutt som myndigheterna numera rekommenderade och som gick via Little Giant Pass, fast i motsatt riktning mot den jag tagit. Sedan gick denna PCT Detour längs en skogsbilväg från platsen där jag ställt min bil och lämnade denna vid Buck Creek, där jag ätit kvällsmat kvällen före.

Många långvandrare gillade inte att den här alternativa sträckningen innehöll ett parti på tre mil grusväg och föredrog därför den ursprungliga sträckningen. För vissa var det också bara denna som räknades som den "riktiga" PCT och därför så var det ganska många som använde den gamla sträckningen.

Det var dock ont om aktuella rapporter från det värsts stormdrabbade området året före. Detta eftersom få thruhikers från Mexico ännu hunnit så här långt norrut och kunnat rapportera om effekterna efter förra årets höststorm. Liksom jag hoppades många andra på att det nog skulle gå att ta sig fram. Att det skulle finnas en stock över den beryktade Suiattle River där bron varit borta i fem år, att plockepinnet längs Vista Creek skulle gå att passera trots allt. Vi hoppades men vi visste inte.

Efter de första dagarnas, i kilometer räknat, något långsamma framfart för min del var jag alltså en smula bekymrad över det parti som jag nu närmade mig. Den dag som nu låg framför mig skulle ge svaret på många av de frågorna. Vad betydde "nästan oframkomlig"? Jag hade diskuterat detta med engelsmannen medan jag åt kvällsmat vid Buck Creek Pass och han hade sagt de kloka orden: "Det beror på vad man är van vid".

Efter några kilometer kom jag till stigskälet där PCT Detour gick ihop med gamla PCT och jag svängde vänster och in på den gamla leden. Jag skulle nu färdas PCT i sydlig riktning och kunde förväntas stöta på en del thruhikers som kommit till detta område, eftersom de ju färdades norrut mot Canada. Ungefär denna veva saknade jag min balaclava. En stunds funderande ledde till att jag insåg att den nog hängde kvar på busken vid Small Creek, där jag ätit frukost. Ytterligare en stunds funderande gjorde att jag beslöt att inte vända och hämta den. Jag hade min varma isolerade huva samt huvan på min undertröja, det borde räcka.

I de svenska fjällen upplever man sällan att en led eller ledbeskrivning föråldras. Jag kan fortfarande vandra längs samma Kungsled som Svante Lundgren beskrev i sin bok från 1950-talet. Här i de amerikanska markerna är de årliga variationerna större. Är bron bortspolad? Är leden bortspolad? Hur många vindfällen ligger tvärs över stigen den närmaste milen? När man möter vandrare här är ledens skick det mest angelägna och viktigas samtalsämnet. Detta leder till att de flesta är intresserade av att stanna och byta några ord under några minuter.

Ungefär en kvart efter vänstersvängen in på PCT mötte jag mina första långvandrare, med trailnamnet Noodleheads. Ett par på runt 30 år, han med en Arnpack med stora påsar hängande på bröstet för att fördela vikten. Han sade inte så mycket, vilket förmodligen inte berodde på ryggsäcksmodellen utan på att hans partner var välsorterad, välformulerad och effektiv. Hon var intresserad av hur leden såg ut längre fram, men jag hade inte mycket av värde att förmedla eftersom jag nyss anslutit till PCT. Däremot kunde hon ge mig mycket värdefull information om området jag själv var på väg in i.

Det fanns en strategiskt placerad vindfälla över Suiattle River även detta år. Det sönderblåsta området med vindfällena längs Vista Creek var inte alls så besvärligt som sitt rykte. Att kalla det "nästan oframkomligt" tyckte hon var struntprat. Leden var bortspolad på några ställen, men detta var inga större hinder.

Stärkt av denna information vandrade jag vidare och stötte efter någon timma på Samuraj Joe, en ung kille som gått från Mexico med en SUL, super ultra light, ryggsäck med 2,3 kg I baspackning även han. Jag anade en viss rivalitet gentemot en annan kille med SUL-packning som liftat med mig några dagar tidigare och som hoppades skriva en artikel tidningen Backpacker om sin vandring. Och rent tekniskt hade ju Monty faktiskt skippat en del av PCT, den 30 km grusväg som han liftat med mig på. Jag sade dock inget om detta till Samuraj Joe.

Lagom till lunch kom jag till Suiattle River och lokaliserade stocken över strömfåran. Flodbädden var säkert hundra meter bred, med höga grusiga bankar som sargats hårt av vårfloderna. Inte konstigt att det var svårt att få en bro att hålla på detta ställe. Nu i september var flodfåran inte mer än 10 meter bred och inte alltför djup, även om det glaciärgrumliga vattnet strömmade snabbt och ogenomskinligt där jag stod. Det hade förmodlige inte varit svårt att hitta ett lämpligt vadställe, men det slapp jag ju nu.

Det fanns inget annat vatten än glaciärvattnet så jag använde det motvilligt till lunchmat och lunchdryck. Jag försökte låta det sedimentera så gott det gick, men ibland gnisslade det mellan tänderna. Samer gillar inte att koka kaffe på glaciärvatten, eftersom man kan bli sjuk av det men vad gör man. Jag blev åtminstone inte sjuk.

Medan jag packade min utrustning efter lunchen kom en kille vid namn Tracy och tog sig över stocken. Vi pratade en smula. Han hade varit ute på en tur över helgen och hade sin cykel väntande någon mil nedströms Suiattle River. Han varnade för en närgången svartbjörn där han varit, men jag skulle inte åt det hållet.

Stocken var bred och rejäl och med stavarna som stöd kunde man promera nästan som på en bro. Stora träd i det här landet, konstaterade jag för femtielfte gången. När jag kom över flodbädden och hittade stigen i skogsbrynet så hittade jag också en liten bäck med klart, rent vatten. Typiskt.

Efter ytterligare några kilometer började det regna, så jag fällde upp paraplyet. Så småningom blev det också läge att ta på byholkarna för att inte bli alltför kall om benen. Fötterna i mina gympadojor var redan blöta men det var som vanligt inget problem att hålla värmen så länge jag rörde på mig. Jag hade använt ett par fingersockar hittills under vandringen och de fungerade bra. Men efter den här eftermiddagen blev de aldrig riktigt torra igen.

Nu hade jag kommit in i det beryktade området längs Vista Creek. Under 3 till 4 timmar färdades jag genom marker där det mer eller mindre konstant låg stora vindfällen kors och tvärs över stigen. Ibland kunde man gå runt partierna, men vegetationen vid sidan om stigen gjorde ofta detta besvärligt eller snudd på omöjligt. Dessutom var det stor risk att komma bort från leden genom sådana utflykter. Men det gick ganska bra att klättra över och krypa under träden. Jag var glad över att min ryggsäck var så liten och lätt när jag gjorde de här övningarna. Hela partiet var inte besvärligare än att det mestadels gick att genomföra det som det anstår en gentleman, med paraplyet i handen. Fast när jag halkade till ibland på de blöta stammarna så kom det ett och annat uttryck som var mindre gentlemannamässigt.

Regnet fortsatte att dugga ihållande under eftermiddagen. Jag mötte ytterligare några långvandrare på väg från Mexico till Canada i takt med att jag arbetade mig igenom det här stormskadade området. Jag var nu helt klart på den våta sidan, väster om Glacier Peak, där de fuktiga vindarna från Stilla Havet kunde blåsa in ohotade. Inte konstigt att det regnade. Det var inte heller förvånande att broar och leder spolades bort och att manstjocka träd knäcktes härs och tvärs över stigen när ovädren drog in. Här var det regnskog och skulle så förbli de närmaste dagarna av min vandring. Med lite tur kunde jag få se de eftertraktade vyerna mot Glacier Peak, men oddsen var nog dåliga.

Framåt skymningen vid hade jag klättrat upp på högre nivåer, regnskogen hade gett sig och regnet hade upphört. Det var mulet och jag kunde se ut över ett fantastiskt molnlandskap i dalgångarna under mig . Som på beställning dök det upp en bäck och aningen av ett sidospår i den låga men täta vegetationen av storbladiga marktäckare. Några steg på det lilla sidspåret ledde till en välanvänd men ren och snygg lägerplats i skydd av en dunge med granar.

Jag slog snabbt upp mitt tarptält och satte mig på mitt liggunderlag i det sista ljuset. Det var skönt att dra på de gamla torra fiberpälssockarna och hänga de sjöblöta strumpor jag burit under dagen på tork. Det mest osäkra partiet, "nästan oframkomliga" låg huvudsakligen bakom mig. Det var uppehållsväder när jag satt här i skymningen och väntade på att det heta vattnet skulle återuppliva den frystorkade rätten till ätbart skick. Från träden droppade det stillsamt och bortom dimmorna på andra sidan dalen låg Glacier Peak väl dold för mina blickar.

Måndag 17 september
Det var fortfarande uppehållsväder när jag vaknade och flikar av blått syntes på himmelen. Jag gick några hundra meter upp i sluttningen längs ledens serpentiner för att fotografera mitt hem den gångna natten, innan jag bröt lägret och drog vidare. På båda sidor om barrskogsdungen som gav skydd åt mitt tält fanns djupa dalgångar fyllda med dimma. Häruppe var det klarare.

De närmaste timmarna fortsatte leden högt upp, vid trädgränsen där det var sparsamt med träd och kråkris och en del andra växter förde tankarna till mina svenska fjäll.

Så småningom började leden bära utför och strax kom jag till en bråddjup dalgång som jag knappt kunde ana botten på. Stigen slingrade sig i till synes oändliga serpentiner. Vegetationen var tät och blöt och byxholkarna behövdes verkligen för att skydda benen. På fötterna hade jag nu de nya Goretexsockarna för att hålla fötterna torra eftersom den här typen av ihållande blöta kylde ner dem. Detta skulle bli min kostym för de närmaste dagarna.

När den långa sluttningen tog äntligen slut stod jag i nere vid Milk Creek. Tre i balkar av stål, cirka 30 till 50 centimeter höga, byggda på massiva betongfundament hade byggts över flodfåran. Det gick fortfarade att promenera på en stålbalk över det så här års sparsamt rinnande vattnet. Men två av balkarna var krossade och bron var mer eller mindre demolerad av naturkrafter som hade använt vatten och medföljande stenblock, stora som drickabackar, till slägga. Flera av dessa stenblock låg fortfarande kvar bland den splittrade betongen och de snedvridna stålbalkarna.

Att komma upp ur själva flodfåran till stigen såg inte helt lätt ut, vårfloden hade mejslat fram branta gruskanter, 10 meter höga och med ett och annat kollapsat träd hängande. Läge för en paus och en funderare. Det var dags för lunch, som jag åt på de knöliga stenarna bredvid den strömmande bäcken, som nu oberört forsade fram. Väl medveten om vilken kraft den kunde utveckla när omständigheterna var annorlunda.

Jag försökte bedöma bästa vägen upp för strandbanken och gjorde misstaget att försöka med en kringgående rörelse. Istället borde jag valt den till synes besvärliga del av grusbanken där det hängde ett rött plastband, det vanliga tecknet för att visa att här går leden. Men den vägen såg väldigt besvärlig ut, brant och sedan en tät tunnel med vegetation att krypa genom innan man nådde stigen. Mina erfarenheter från alsnåren dagen före avskräckte mig och jag såg mig om efter en bättre lösning.

Min omväg genom mindre tät vegetation visade sig vara en sämre lösning. En mycket sämre lösning. Den hårda och branta rasbranten med grus upp till vegetationen var besvärlig nog, en gång föll jag när jag var nästan uppe och gled flera meter innan jag fick stopp på ekipaget. Väl uppe över den eroderade kanten visade sig sluttningen så brant att det var mycket besvärligt att ta sig fram, trots att det växte saker man kunde hålla sig i nödtorftigt och fötterna fick fäste. Det hela påminde alltför mycket om gummiträdsbrottningen några dagar tidigare, men tog tack och lov slut snabbare och till slut stod jag jordig och svettig på stigen. Och kunde konstatera att den plastbandsförsedda vägen varit enklare, men inte direkt enkel. Men det beror ju på vad man är van vid, som engelsmannen sa...

Slutttningen upp från Milk Creek var också brant, men inte så lång och brant som nerfarten före lunch. För en gångs skull gick man tydligen åt rätt håll på PCT. Stigen slingrade sig i serpentiner uppåt fram till en s k washout. Ett flera hundra meter långt parti av sluttningen hade helt enkelt lossnat, förmodligen i den våldsamma oktoberstormen förra året. En grusfylld ravin späckad med stora och små stenar, 10 till 20 meter bred och 4 till 5 meter djup öppnade sig vid mina fötter. Det duggregnade på nytt när jag hasade mig ned i den. Det gick ganska bra. Nedåt är alltid lättare... Att komma upp var svårare, gruset var hårt och mina mjuka gummisulor bet dåligt i det hårda och fuktiga underlaget. Stavarna var till stor hjälp, det fanns inget annat att hålla sig i. Nästan uppe tappade jag fotfästet, rullade runt och kasade ned i botten på den här nyakonstruerade ravinen. Börja om från början...

Väl uppe kunde jag så promenera vidare på stigen. Fast inte så långt. Efter 20 till 30 meter kom jag till en hårnål i serpentinslingan. Och efter motsvarande sträcka var jag tillbaka vid grusrännan jag nyss kämpat mig över. Fast högre upp i sluttningen förstås. På andra sidan fortsatte den stig som jag enkelt kunnat nå genom att följa den här washouten uppåt istället för över den. Om jag bara vetat. Fast plötsligt insåg jag att jag faktiskt borde ha vetat. Den informativa Noodlehead-kvinnan jag träffat dagen före hade faktiskt nämnt detta, men jag hade glömt den exakta positionen. Ja, det man inte har i huvudet får man ha i benen. Det gick något lättare att komma över ravinen andra gången. Jag började kanske få in vanan.

Nu var jag på väg uppåt genom växtzonerna igen. Träden tunnades ut och tundran kom närmare. Jag var på väg upp mot Fire Creek Pass, den högsta punkten på PCT i hela delstaten Washington. Ett område känt för sin skönhet och prisat av bland andra Chris Townsend som ett parti jag inte fick missa.

Mica Lake är en nästan cirkelrund liten sjö som ligger ovanför trädgränsen, omgiven av granit. Ett vackert utflyktsmål en solig sommardag. Nu var det en småregnig septemberdag med begränsad sikt och antydningar om att regnet funderade på att bli snöblandat. De berömda vyerna mot Glacier Peak lyste med sin frånvaro, hela massivet med alla sina glaciärer var dolda bakom ett smutsgrått skynke av vindsvepta moln. Isvinden över den lilla sjön inbjöd inte till kontemplation.

Passagen av Fire Creek Pass på knappt 2000 meters höjd var alpin. Sten, gråväder och snöslask gjorde att det kändes riktigt skönt att dra på regnjackan. Jag brukar försöka undvika detta och behålla paraplyet för att kunna ventilera bättre och slippa den värsta svettfukten längs ryggen så länge som möjligt. Men nu var det skönt att få den mellan vindblusen och den isande vinden och snögloppet.

Efter pasströskeln bar det nedåt och snart var det bara vatten som föll från himlen. Regnet tog en paus efter en stund och stigen följde ett vackert slingrande system av branta åsar. Nedanför mig låg en stor svacka, likt en stor skål, där leden följde en höjdkurva åtskilliga hundra meter över området i bottnen på skålen. Jag stannade för att njuta av utsikten och lätta på trycket i blåsan samtidigt med min vanliga goda simultanförmåga, när plötsligt en rörelse där nere väckte min uppmärksamhet. Var det någon som reste sig?

En björnunge stod på två ben och tittade nyfiket upp mot mig. Avståndet var kanske femhundra meters och kanske etthundra meter lägre. Det kändes ganska lagom med tanke på att det fanns ytterligare en björnunge och en mamma därnere i den höstrostiga växtligheten. De gick uppenbarligen och åt bär och annat smått och gott som den gigantiska matskålen innehöll.

Min utsiktspunkt var perfekt och jag kunde under en bra stund fotografera och filma dem. Min bedömning var att detta var brunbjörn, alltså grizzly, att döma av storleken och det stadiga nackpartiet. Men avståndet var långt och grizzly finns normalt inte i det här området. Grizzly kan dock vandra ner från Canada, så frågan är fortfarande öppen. Vilket typ av björn det var förtog dock inget av upplevelsen. Att se de här djuren i sin naturliga miljö är kronan på en vildmarksupplevelse. Jag fortsatte långsamt längs stigen runt den skålformade svackan och fotograferade ur lite andra vinklar innan jag ökade steglängden igen.

Stigen började så småningom leta sig ner i regnskogen och regnet återkom. Nu var det verkligen regnskog i alla bemärkelser. Jag märkte att en söm på vänster jackärm börjat läcka. Snart var vindblusen och merinotröjan inunder dyblöta. Vantarna skall vi inte tala om. Det började skymma. Snart skulle jag vara vid Kennedy Creek. Det började bli dags att fundera på läger för natten. Problemet var att leden gick genom en brant terräng med våldsamt tät växtlighet på båda sidor om leden. Inga tältplatser någonstans. Och inget dricksvatten, även om allt var blött.

Det var riktigt skumt när jag nådde Kennedy Creek med dess bortspolade bro. Jag följde de röda snitslarna uppströms till en plats där en stock låg med bortre ändan mot ett stort flyttblock på andra stranden. När jag korsat strömmen på stocken fick jag ta av ryggsäcken och lyfta upp den på stenblocket. Sedan hävde jag mig själv upp och följde i det vikande ljuset de röda plastbanden som visade någon form av väg. Nåja, väg är för mycket sagt men åtminstone vart jag skulle gå för att hitta tillbaka till leden. Vegetationen var tät, taggig och växte ovanpå blöta stenar, halvruttna trädstammar, sumphål och annat som gjorde det till en intressant utmaning att hålla sig på fötter. Just nu regnade det åtminstone inte. Ja, inte mycket.

Väl åter vid leden kunde jag konstatera att det bara fanns en enda plats där det hjälpligt skulle gå att få upp tältet. Ett alltför smalt men åtminstone tillräckligt långt stycke mark, just där den ursprungliga leden korsade strandbanken. Där bron en gång legat. I övrigt var det bara låglänt terräng, blött och snårigt de närmaste hundra metrarna hade jag redan konstaterat. Och mörkret skulle snart vara kompakt. Inte läge att snoka vidare efter den perfekta tältplatsen just den här kvällen.

Så det blev tältslagning, så småningom med pannlampans hjälp, mitt på PCT. Tarptältet blev dåligt uppspänt med lågt i tak överallt, särskilt nere vid fotändan, eftersom det stod inklämt mellan steniga bankar. Allt var blött eller fuktigt eller på väg att bli blött och fuktigt. Sovsäcken var dock så torr den kunde, väl inbakad i den med god marginal vattentäta packpåsen, men dunjackan som levde i en tunnare packpåse hade en del mörka fläckar efter dagens vandring. Den värmde dock skönt ändå medan jag slevade i mig de varma nudlarna med ägg och bacon som blivit standard på kvällskvisten. Duggregnet hade slutat så jag satt ute i mörkret. Det droppade överallt. Regnskog = droppskog.

Sedan retirerade jag in i tältet, drog av det blöta understället och tog på mig den torra undertröjan från ryggsäcken närmast kroppen. Den blöta som jag haft på mig under dagen drog jag utanpå för torktumling under natten i sovsäcken. När jag väl kommit ned i sovsäcken började det regna igen. Så småningom märkte jag att regndropparna utanpå tältet slog loss små droppar av kondens från enkelvävstältets insida. Dessa sekundära droppar duschade mig lite diskret i ansiktet där jag låg på rygg. Ibland skulle det vara skönt med ett innertält som håller kondensen borta.

Trots mitt eget lokala regnväder sov jag gott den natten, men det verkade som om det regnade till och från mest hela tiden. Ibland ganska rejält.

Runt Glacier Peak 1

Diskutera