Runt Glacier Peak - en vandring i sol och regn del 3

Glacier Peak är troligen den minst kända av staten Washingtons stratovulkaner. Glacier Peak ligger inte inom synhåll från någon större väg, vilket förklarar en del av anonymiteten. Runt det berget, som skapar sitt eget klimat med en torr och en våt sida, vandrade jag under en omväxlande septembervecka. Detta är tredje och sista delen av min berättelse, där den våta sidan ger vika för torrare och soligare väder. Jag pressar på för att fullborda cirkeln inom planerad tid, innan mina vänner kallar in Nationalgardet för att söka efter mig.
Av Jörgen Johansson

Tisdag 18 september
Även om jag inte frusit under natten var det en råfuktig värld att komma ut till på morgonen. Det var uppehåll, men vatten droppade från allting och mina kläder kändes fortfarande småfuktiga. Efter frukosten började jag att med holkar och paraply som vapen streta mig genom det träskartade området närmast Kennedy Creek. Terrängen blev snabbt bättre och torrare även om leden den närmaste halvmilen gick genom ett ganska platt skogsbevuxet område. Jag mötte ytterligare några långvandrare, ett ungt par och ett medelålders, och utbytte information om leden med dem.

Jag hade ju nu goda nyheter till de jag mötte. Efter att ha passerat det område alla oroade sig för, det som ryktet sade var nästan oframkomligt, kunde jag komma med lugnande besked. Jag trodde knappast att hindren försenat mig mer än några timmar de senaste dagarna, vilket innebar stor skillnad jämfört med råden om att ta med sig proviant för en extra dag.

Framemot lunch började det bära uppåt igen. Regnskogen gav vika för vegetation som återigen kunde varit tagen från de skandinaviska fjällen. En liten utpost av träd innan tundran och stenskravlet upp emot Red Pass gav skydd i duggregnet. En tät gran blev ett bra tak att sitta under medan jag väntade på att Mountain House skulle dehydreras. Det var fint här vid den lilla bäcken i gråvädret. Jag kunde konstatera att Goretexsockarna jag köpt hade hållit fötterna snustorra under de senaste dagarnas blötväder. Ett mycket bra köp.

Även Red Pass hälsade med snö, liksom Fire Creek Pass hade gjort, men av det vassare slaget. Nu var det inte blötsnö som föll utan vassa iskristaller som gjorde det skönt att dra åt regnjackshuvan runt ansiktet. Det låg några centimeter på marken och trots att sikten var begränsad var det vidunderligt vackert. Leden följde en hög kam fram till White Pass innan det började bära utför. Snön och regnet avtog då och en gnutta sol tittade fram genom molnen. Jag plockade fram kameran och knäppte en bild. Det hade blivit begränsat med foton i blötvädret de senaste dagarna. Det finns så saker som värmer kropp och själ bättre än en gnutta sol efter dagar av regn. Men den blå flik av himmel som släppte fram solen försvann ganska snabbt.

Vid kaffedags nådde jag Reflection Pond, en rund och vacker liten pöl. Den perfekta rastplatsen av kartan att döma. Tyvärr hade den blivit illa åtgången av hästburna besökare. Den örtbevuxna stranden runt den lilla sjön med granarna som fond var söndertrampad av hovar. För att slippa leran letade jag mig in under granarna ett tjugotal meter längre bort. Men även här hade hästarna tydligen stått och trampat marken till gyttja. Jag skrinlade planerna på att koka kaffe och tog en snabb godispaus med medhavt vatten istället för kaffe. Den här pölen var det knappast läge att dricka ur, utan att rena vattnet.

Hästfolk och vandrare tittar lite snett på varandra i bergen här. Vandrarna tycker att hästarna försvårar för dem genom att trampa sönder stigen till halvmeterdjupa torra tråg eller till gyttjehål. Att ta sitt eget vatten där hästarna brukar dricka är sällan vare sig lämpligt eller smakligt. Dessutom samlas det så gradvis mycket hästskit på en stig som livligt frekventeras av hästar Man får se sig noga för var man sätter fötterna och om det är torrt så blandas det oorganiska dammet med mer organiska produkter som virvlar upp för varje fotsteg. Man får hålla koll på var man sätter fötterna.

Hästfolket å sin sida är rädda för att vandrarna skall skrämma hästarna så att de skenar och skadar sig själva och ryttarna. Och naturligtvis är hästfolket medvetet om att vandrarna tittar snett på dem, vilket inte bidrar till vänskapsförbindelserna. Vem gillar att vara ogillad?

Strax efter Reflection Pond kom jag till ett viktigt stigskilje. Närmaste vägen för mig runt Glacier Peak gick via White River Trail, som vek av just här. Detta var den led som jag varnats för att den var så överväxt. Nu trodde jag mig väl kapabel att ta mig fram ändå och var efter de senaste dagarna inte heller så imponerad av bedömningarna från en del andra vandrare. Problemet var bara att jag inte med säkerhet kunde hitta leden.

En skylt, en stig, en lägerplats, men sedan... ingen tydlig stig, men flera otydliga lämnade lägerplatserna och försvann sedan mer eller mindre i den täta vegetationen. Var det en stig eller en gammal bäckfåra jag följde brant utför? Om jag hade fel så var den här tätbevuxna och branta terrängen inget trevligt ställe att irra runt i. Jag beslöt snabbt att gå tillbaka till skyltarna uppe vid PCT och fortsätta på den stora leden. Det fick bli den något längre varianten över Indian Creek Trail istället. Något längre, men kanske snabbare hade rangern vid Buck Creek Pass sagt. Enda nackdelen var att min karta inte täckte hela den svängen, men det borde inte vara något problem med denna breda och tydliga stig.

Inom en timme träffade jag fyra-fem långvandrare, på väg från Mexico till Canada, allt från unga vältränade män och kvinnor på runt 30 år till en man i 60-årsåldern med jultomteskägg och stignamnet Allegheny. Jag stannade också och pratade med ett par unga grabbar som satt vid en jättelik brasa i skogen. De var ute och jagade och jag mötte deras far som kom upp från bäcken med hästarna när jag vandrade vidare.

Jag kände mig fortfarande fuktig på kroppen även om jag höll värmen när jag rörde mig. Nedre delen av ryggen blev aldrig riktigt torr när ryggsäcken låg tätt emot, som den gjorde. Visserligen började det klarna upp, duggregnet hade upphört vid Reflection Pond, och terrängen och växtlighet hade ändrat sig avsevärt sedan morgonens droppande regnskog. Jag befann mig nu på sydsidan om Glacier Peak, som jag inte sett skymten av sedan de första dagarna. Det var tydligt att jag i min runda nu hade lämnat det mesta av den våta sidan bakom mig och börjat svänga över mot den torra.



Det började lida mot kvällen av en dag då jag förflyttat mig ganska långt. Det gav hopp om att jag skulle klara att hålla tidsplanen någorlunda, så att mina vänner inte blev oroliga och kallade ut Nationalgardet i sökandet. Just nu behövdes det inte bara en plats för tarptältet utan också vatten. Jag hörde en bäck några hundra meter vid sidan om leden och lämnade denna för att försöka hitta en lägerplats. Sedan jag lämnat regnskogen var det inte lika besvärligt att ta sig fram vid sidan om stigen och snart fann jag inte bara vatten utan en torr och plan plätt för tältet i ett parti barrträd. Skogen påminde en hel del om svensk granskog.

En snabb blick visade att här fanns allt jag behövde. Och dessutom det jag behövde mest just nu. Inom kort brann en liten brasa en bit från tältet. I det tilltagande dunklet lagade jag min mat och torkade mig själv och mina kläder vid en eld av några avbrutna och torra grankvistar. Sovsäcken, fuktig och livlös efter den senaste natten fick så småningom lite ny spänst.

Det som elden inte bet på var mina nyinköpta vantar, enligt uppgift både vind och vattenavstötande. De hade naturligtvis blivit dyngsura av regnet redan för flera dagar sedan och vägrade nu att torka. Återigen fick jag bekräftat svårigheterna med att torka vantar och annat som innehåller någon form av membran. De håller vätan borta ett bra tag, men när de blir blöta så är det inte lätt att torka dem i fält. När jag höll mina behandskade händer i brasvärmen steg inte minsta lilla ånggnutta från de sjöblöta missfostren. Men insidan kändes för mina händer som en av de mest väleldade och fuktiga ångbastur som jag någonsin upplevt. Efter att ha försökt torka dem i 10 minuter gav jag upp. Efter gårdagens drypande upplevelse var det skönt att torr, varm och mätt kunna dra sig in under sitt lilla tak.

Morgondagen var min sista dag, enligt plan. Men många kilometrar och två höga pass, Boulder Creek Pass och returen över Little Giant Pass skiljde mig från den parkerade bilen vid Chiwawa River Road. Det var nog så att jag skulle bli tvungen att hålla ett högre tempo än jag egentligen ville.

Onsdag 19 september
Morgonen var kylig, runt nollan gissade jag. Så det blev några torra kvistar som fick spraka som sällskap till frukosten. Värmen i all ära, men en eld värmer både kropp och själ.

De första timmarnas vandring var kylskagna, med frost i gräset och kalla fingrar. Mina dyngsura vantar var inte mycket att ha i det läget. Som tur var räckte undertröjan runt knogarna och tjänstgjorde som en ersättning för vantarna, som hängde utanpå ryggsäcken. I värsta fall hade jag kunnat använda mina reservstrumpor som vantar, men det här gick bra. Himlen var klar och den blöta sidan låg bakom mig, så det skulle snart bli varmt och skönt.

Jag hade ambitilösa mål för dagen och höll ett högt tempo. Ryggsäcken vägde inte mer än 6-7 kilo och terrängen var inte särskilt kuperad. Den följde Indian Creek nedströms, till en början på betryggande avstånd men så småningom med närmare kontakt.

Jag skullle nog få mitt lystmäte av nivåskillnader under eftermiddagen. Detta var den dag då jag hade beräknat att jag skulle återvända till civilisationen och det fanns de som skulle bli oroliga om jag inte hörde av mig. Min plan var därför att försöka ta mig över två höga pass innan nattmörkret föll; Boulder Creek Pass och Little Giant Pass. Efter detta skulle jag vara framme vid bilen och under kvällen och natten kunna köra åtminstone till något ställe med mobiltelefontäckning för att meddela mig med mina vänner.

Nu var jag helt klart på den torra sidan och när solen väl varvat upp och skakat av sig morgonfrosten så blev det behagligt varmt, som en svensk sommardag ungefär. Vandringen gick genom stor skog ned längs indian Creek. Jag kom efter några timmar till en parkeringsplats med en massa hästsläp, belägen vid de vackert vattenskulpterade klipporna vid Indian Creek Falls. Det passade bra att dricka lite vatten för att skölja ned en näve hasselnötter och choklad där.

Vinden drog lite kyligt ned längs ån, så jag fick dra på mig dunjackan under pausen trots att det var en solig dag. Från parkeringsplatsen växlade jag nu till nederändan av det White River Trail som jag inte kunnat hitta överändan av vid skyltarna under gårdagen. Föga överraskande följde ledenWhite River uppströms. Vid lunchdags ålade jag mig genom de sedvanliga buskagen ned till Whiter River för att hitta vatten och leta en bra rastplats. Där hittade jag en härligt solig sandbank som stack ut i den höstlåga floden och intill sandbanken ett rejäl yta med klapperstenarstenar som var sommarljumma av solen. Vegetation och flodens vindlingar hade skapat ett vindskyddat utrymme öppet mot söder och solen. Perfekt.


Jag bredde ut allt jag hade i form av kläder och prylar i solen på de varma stenarna. Särskilt noga var jag med att låta sovsäckens svarta insida suga upp så mycket avfuktande solstrålar som möjligt. Sedan rullade jag ut liggunderlaget på de runda stenarna och la mig där i bara mässingen medan maten stod och jäste i sin påse.

På sandbanken fanns färska spår av både svartbjörn och hjort sedan nattens tysta timmar. Fler än jag hade hittat det här lilla hörnet av paradiset Floden, eller snarare ån med tanke på storleken, porlade förbi en bit längre bort och känslan av frid och frihet var sådan att den var värd många långa och hårda mil. Kanske var det så att den känslan inte kunde, inte kan, infinna sig utan att man har några långa och blöta dagar bakom sig.

Stunden vid ån blev kort, tiden var min piska och långt ovanför mig fanns Boulder Creek Pass. Och nedanför det fanns Napeequa Valley, där jag skulle korsa mitt spår från de första dagarna. Och långt ovanför den fanns Little Giant Pass. Båda de passen måste jag ha bakom mig när solen gick ned vid 19-tiden, om jag skulle hålla tidtabellen.

Det blev en fortsatt solig och varm vandring upp längs White River Trail och Boulder Creek Trail den eftermiddagen. Solen stekte ned på nacken så att jag snabbt insåg att det gällde att skydda den och öronen. I min keps hade jag som tur var ett insytt tygstycke som enkelt fälldes ned och skötte det jobbet.

Stigen ledde upp, ständigt uppåt i en dalgång som spärrades av ett massivt garnityr gråfläckiga berg; vassa som underkäken på en järv. Till höger om dem fanns det en blotta, en tand som saknades; Boulder Creek Pass.

Vägen upp mot Boulder Creek Pass var bland det vackraste jag sett på den här turen. När jag arbetade mig genom växtzonerna öppnades vyerna mer och mer. Öppen tundra omväxlande med träddungar. Höstfärger på marken och hos de få lövträden. Solen som sken på de grå massiven, på glaciärer och snöfält längst in i dalen. Stigen som letade sig upp genom detta landskap på ett naturligt sätt. Som om den alltid funnits. Och det kanske den hade, åtminstone så länge det funnits människor i de här bergen. För landskapets branthet och de få passen kanaliserade trafiken, nu som då. Man gick där det var möjligt. Alla gick där det var möjligt. Nu som då.
Några hästar betade på en äng. När jag närmade mig uppmärksammade de mig, men utan oro. En bit ifrån dem, orörlig, i kanten av en liten dunge stod en stor och kraftig man på kanske 70 år i kamouflagefärgade kläder. Han rörde sig inte under den tid det tog för mig att komma fram till honom.

I handen höll han några grimskaft. Vi hälsade och utbytte lite information. Jag var från Sverige. Tyckte om att vandra i berg. Han berättade att han var här och jagade med sin son och sonson.

Det är dom som jagar nuförtiden, sa han. Jag följer med och tar hand om hästarna. Har ni fått något, undrade jag. De sköt en hjort igår, blev svaret.

Jag nickade upp mot passet. Här är vackert, sade jag. Det är underbart, sade han. Vi stod där en stund och delade den insikten med varandra innan jag gick vidare.

Boulder Creek Pass var inget hästpass, men någon hade försökt och kanske lyckats. Jag var glad att jag inte hade en häst vid vissa partier där klippor och stenskravel var det enda som fanns. Det var många serpentiner och många grusade förväntningar innan jag äntligen stod på pasströskeln och såg ned på den vacka dalen vid Napeequa River. Vid det laget hade jag börjat inse att tiden nog inte skulle räcka. Klockan var redan mycket och det var en lång väg ned till dalbottnen. Sedan var det några kilometer nedströms i dalbottnen innan den branta, verkligen branta, stigningen mot Little Giant Pass började. Men det kanske skulle gå. Jag hade ju inget bättre för mig, så jag dröjde mig inte kvar länge uppe i passet trots den fina utsikten.

När jag några dagar tidigare tittat upp på den här sluttningen från dalbottnen hade jag undrat hur det kunde få plats en led på den. Men sluttningen visade sig förstås vara mycket större än väntat. Det fanns inte bara gott om plats för en led. En vacker, hängande dal med fina tältplatser och gott om vatten väntade väntade innan tundran släppte och träden tog vid. Sedan gick stigen genom allt tätare växtlighet ned mot floden. Goretexstrumporna var avtagna sedan länge i det varma vädret och jag klampade raskt över floden, som inte nådde längre än till knäna. På fötterna hade jag mina vanliga tunna nylonstrumpor och skor. Fingersockarna var fortfarande en fuktig klump i packningen.

Det var rått och kallt på dalbotten i det tilltagande skymningsljuset när jag hastade söderut längs stigen. Circeln var sluten, här hade jag gått tidigare, nu återstod biten bort till bilen. Skulle jag ha en chans att komma över passet innan mörkret gjorde det alltför svårt och farligt att vandra, det var frågan.

Det blev en kapplöpning mot mörkret när jag börjat stigningen mot Little Giant Pass. Inom kort blev det uppenbart att jag inte skulle stå som segrare. Jag hade börjat stigningen, men buskar och snår kantade fortfarande leden och innan jag kom till de branta och exponerade stenhällarna med sina kullagerliknande stenflisor skulle mörkret vara kompakt.

Istället blev frågan om jag kunde hitta en lägerplats innan det blev kolmörkt. Eftersom sluttningen där leden gick i serpentiner var omväxlande brant och mycket brant så fanns det egentligen inga platser där jag kunde slå upp tältet. I det tillgande mörkret gjorde jag avstickare där marken utlovade någotsånär horisontella förutsättningar. Förgäves, det lutade för mycket överallt.

Till slut fick jag ta det som bjöds. I det sista gråljuset slog jag upp mitt tält på själva leden. Den skålformade urgröpningen skulle fungera bra att ligga i. Problemet låg snarast på en annan ledd. Jag försökte hitta ett parti där leden inte var så brant att jag hopplöst skulle glida ned mot fotändan av tältet under natten.

Jag lyckades väl hjälpligt. Jag låg i den vagga som många fötter gnagt ned och kanten på stigen kändes som ett bra skydd mot att rulla nedför sluttningen. Jag kokade mina nudlar i skenet från pannlampan sittande utanför tältet. Det var mulet och inte samma stjärnparad som senast, när jag låg på toppen av det här passet. När jag satt där med lampan släckt och slevade i mig det näst sista nudelpaketet och de sista baconbitarna kände jag mig trött men till freds. Lång dags färd mot natt.

Tänk att det fanns människor som aldrig fick uppleva detta. Som aldrig hade tillbringat en natt utanför stadens hank och stör. Som aldrig sovit utan tak över huvudet. Som aldrig hört vinden rassla i gräset en sådan här kväll.

Torsdag 20 september
Natten blev hyfsad trots kasningar ned mot fotändan av tältet på den sluttande stigen. Men jag klarade återhasningarna utan att förlora alltför mycket sömn. Framemot gryningen åt jag de sista resterna av brödet och osten. Ett paket nudlar och lite godis kvar nu, men det var inget problem. Om några timmar skulle jag vara vid bilen.

I det första grå gryningsljuset lämnade jag mitt sista nattläger på den här turen. Vad jag inte visste var att jag också lämnade den gryningsgrå påsen med tältpinnar någonstans vid tältplatsen.



Efter någon timme stod jag återigen högst upp i Little Giant Pass och såg ned mot Chiwawa River. Den första biten ned var inga problem, men sedan började jag inse att jag skulle haft stora problem om jag försökt mig på den i mörker. Inte så att det var några lodräta stup direkt vid stigen, men delar av leden gick över naket berg där det inte var lätt att se var stigen gick. Framförallt hade det varit svårt att hitta fortsättningen av stigen på andra sidan de här nakna klipphällarna.

Med nedförsbacke och hemåtlängtan tog det inte många timmar innan jag på nytt vadade över Chiwawa River och klev upp på parkeringsplatsen. Cadillacen stod kvar. Cirkeln var sluten. Jag bytte kläder och satte mig bakom ratten. Några mil ned längs skogsbilvägen mot Cole's Corner fick jag mobilkontakt med Ann och Gene. De hade inte varit särskilt oroliga. Gene hade tänkt ge mig ytterligare ett dygn innan han hade larmat myndigheterna.

Det var inte dumt med en varm macka, en kall macka, en pepsi och en kopp kaffe i butiken vid Cole's Corner. En dusch och en kall öl på Connie och Gene's veranda med utsikt över Puget Sound skulle jag kunna tänka mig. Jag åt medan jag körde mot Bellingham.

Läs del 1 | Läs del 2 | Diskutera

Comments

  1. Torkning av blöta handskar;
    Vintertid brukar jag torka våta/svettiga handskar i frambyxfickorna. Ljumsktrakten alstrar en hel del värme så de torkar fort där.

    ReplyDelete
  2. Det är en bra modell; jag brukar också använda ljumskfickorna för torkning av fuktiga vantar. Men jag föredrar att använda dem när det gäller vantar som är någorlunda lätta att torka. Typ ren ylle eller fleece.

    Det som jag tror är problemet med den här typen av tätare material av windstopper-karaktär är att även om man värmer upp fukten i dem så har fukten svårt att lämna plagget på grund av tätheten i materialet. Den mest påtagliga skillnad man upplever är därmed den mellan ett kallt och blött plagg och ett varmt och blött plagg.

    Jag menar inte att de här plaggen inte går att torka, men det är helt klart så att under uteförhållanden där man saknar rejäla externa värmekällor så föredrar jag smaterial som enklare torkas av kroppsvärme samt sol och vind.

    På sätt och vis är detta karaktäristiskt för hela mitt utrustningstänkande. Ungefär: Under våta omständigheter blir allting förr eller senare blött. Därför är det viktigare att prylarna är snabbtorkande än att de är halvtaskigt vattentäta. Framförallt under längre utevistelser utan möjligheter att komma inomhus eller elda.

    Alltså; tunna, snabbtorkande plagg samt regnplagg som är tunna, lätta och 100% vattentäta för att hindra nedkylning av framförallt torson.

    ReplyDelete

Post a Comment