Hemavan till Anjan - erfarenheter av utrustning

Prylintryck Min sommarvandring från Hemavan till Anjan har beskrivits i ett antal andra artiklar, både upplevelser längs vägen och vilken utrustning jag hade. Här redovisas tankar om en del utrustning jag använde. Det finns inte utrymme för att kommentera samtliga erfarenheter av samtliga prylar, det gör jag i min nya bok som kommer 2009, med titeln "Lättare packning från A till Ö och som är uppbyggd runt min packlista från den här vandringen.
Av Jörgen Johansson
Eftersom de viktmässigt viktigaste prylarna i packningen är de tre stora, och den som får ned vikten på dessa till tre kilo (se artiklar om 3 för 3) har lagt grunden till en härligt lätt packning så börjar vi med dessa. Överhuvudtaget så kommer mina kommentarer att koncentreras på de tyngre prylarna.

Ryggsäck
Min ryggsäck på vandringen var den nuvarande favoriten Golite Jam2 med sina drygt 600 gram. Den var precis lagom stor för att vara helt fylld när jag hade mat för åtta dagar på den längsta vandringsetappen, mellan Gäddede och Anjan. När jag var nere i mat för en dag eller så, var den ordentligt sladdrig, men med kompressionsremmarna nästan maximalt åtdragna fick jag ändå en packning som låg nära ryggen och var bekväm att bära.

Ryggsäcken med mat för 5-6 dagar

Min Jam2 är från 2007 och storleken Large rymmer ca 52 liter, vilket alltså är lagom för en veckotur med min packning. Jag tycker den här säcken är en perfekt kompromiss mellan vikt och slitstyrka. Trots ganska flitig användning visar den inga tecken på slitage. Den enda modifieringen jag gjort på den är att med en lödpenna ha bränt ett litet hål längst ned på ytterfickan. Eftersom jag förvarar det ibland blöta tältet där så vill jag gärna att vatten från detta skall kunna dräneras.

Sovsäck
Som sovsäck använde jag en Marmot Hydrogen på 685 gram i den långa varianten. Årsmodellen är 2006. Jag tycker detta är en perfekt säck för sommarfjällen om man som jag är lite frusen. Den anges klara -1 grader. Jag hade inte frost någon natt under de tre veckor vandringen varade, det kallaste var väl några plusgrader. När det var lite kyligt så sov jag i min termojacka med huva samt långkalsonger, byxor, tjocksockar och vantar. Den som är lite hetblodigare än jag klarar sig förmodligen med en något lättare sovsäck och utan förstärkningsplagg.

Sovsäcken torkas under en solig lunchrast i Grubbdalen

Eftersom min hemsydda quilt väger 600 gram känns viktskillnaden så liten att jag den här gången valde sovsäcken eftersom den har bättre komfort och är varmare när temperaturen kryper närmare nollan. När det är varmare nätter tycker jag att quilten är bekvämare.

Liggunderlag
Under sovsäcken fanns två liggunderlag; ett MEC Evazote cellplast (166 g) och ett självuppblåsande Torsolite (286 g). Självuppblåsaren är mest för komforten, det tunna cellplastunderlaget ger som regel fullgod isolering. Tyvärr finns MEC enbart i längden 150 cm, jag hade föredragit 180 cm. Men det var inga större problem att antingen låta Torsolite sticka utan för vid huvudänden eller lägga den tomma ryggsäcken vid fotändan och på detta sätt ha hela kroppen isolerad mot marken.

Det gula MEC Evazote 150 cm sitter jag på vid varje längre rast.

Jag är nöjd med funktionen hos båda underlagen, där MEC har fördelen att vara betydligt slitstarkare än Jysk-underlagen. Jysk är dock längre och billigare vilket gör det till ett utmärkt alternativ som jag använt i många år.

Tält
Mitt tält var Gossamer Gear The One, ett av världens absolut lättaste tält vid tidpunkten för min vandring. Mitt exemplar vägde 480 gram och mina vandringstavar tjänstgjorde som tältstänger.

Gossamer Gear The One var perfekt en het, myggrik kväll i Borgafjällen.

En separat redogörelse för mina erfarenheter av The One kommer. Jag är i stort sett nöjd, men upplever att tältet hade en del brister. Till exempel är var det svårt att få en bra sträck på väven och jag gjorde en del modifieringar av snörena till tältpinnarna. Jag upplever också att man behöver vara mer försiktig med valet av tältplats, med tanke på vindexponering, än för andra tält jag använt, inklusive mina hemsydda tarptält. Vid ett tillfälle läckte det också in vatten genom väven, en svaghet i silikonbeläggningen som enligt uppgift från Glen Van Peski nu är åtgärdat i senare upplagor av tältet.

På plussidan är att The One är väldigt enkelt att sätta upp och mycket enkelt att bo i och laga mat i. De flesta nätterna sov jag med absiden helt tillbakarullad och endast myggnätet mellan mig och fjällvärlden. Nästan som att ligga under bar himmel.

Skodon
Mitt system med lätta skor redovisas i den här artikeln. Som vanligt (trodde jag) använde jag ett par Salomon Tech Amphibian. Vid hemkomsten visade det sig via en diskussion här på Utsidan vara en snarlik variant som heter Sport Amphibian (740 g). Under vandringen använde jag för första gången inläggssulor av märket Superfeet (gröna). Dessa hade jag använt ett antal månader hemma till vardags i andra skor, för att vänja fötter och ben. Däremot hade jag enbart gått några kortare sträckor med med inläggssulorna i Salomon-skorna. När jag gjorde detta kändes ekipaget lite konstigt, hälarna kändes som de satt lägre än i mina vanliga skor.

Salomon Sport Amphibian och ICAs nylonstrumpor

Jag beslöt därför att ta det lugnt med Superfeet-inläggen i början av turen och använde dem endast några timmar om dagen. Trots detta fick jag efter ett par dagars vandring rejält ont i knäna, det ena kändes riktigt plågsamt och det andra halv-plågsamt. Jag slutade då att använda inläggen och tog två dagars vila i Kittelfjäll. Detta hjälpte tack och lov och efter det hade jag inga problem med knäna. Jag använde heller inte Superfeeten något mer på vandringen, men använder dem numera dagligen till vardags utan problem eftersom jag tycker de är sköna att gå med för hälarna.

Det är omöjligt för mig att säga om mina onda knän berodde på skorna, på inläggen, på en kombination av dessa eller på något annat. Vad det lider kommer jag nog att på nytt testa kombinationen Superfeet med TECH Amphibian och se om detta ger ytterligare insikter.

Värmeplagg
Som rast- värmplagg använde jag en Cocoon UL 60 Hoody (316 g) som är cirka 100 gram lättare än min älskade dunjacka, Flight från Western Mountaineering. Cocoon använder syntetvadd (Polarguard Delta) som isolering och mer om detta plagg finns att läsa här.

Cocoon Hoodyn är ett skönt rastplagg. Foto: Ryan Jordan

Sammanfattningsvis tycker jag att den här jackan var det ideala plagget för mig på vandringen. Den vadderade huvan kompenserar värmemässigt för ett mindre loft än på Flight-jackan. Syntetfodret är givetvis tåligare mot fukt och det är vettigt att inte ha all sin isolering i form av dun, om prylarna skulle bli blötare än man önskar. Jackan menar jag räcker fint för alla sommarvandringar, jag hade rejält kallt under en period.

Närmast överkroppen
Mitt favoritplagg för sommarvandringar är den kortärmade kragskjortan Kent från Icebreaker (220 g). Oerhört skön merinoull, dessutom snygg och luktfri även efter en veckas svettiga uppförsbackar. Varje kväll när jag slog läger tog jag av Kent och tog på mig den torra Hoodyn från Fjällräven (274 g). Ovanpå denna sedan Kent, som fick torka över natten på detta sätt. På morgonen så åkte Hoodyn som regel (utom vid bistert väder) ned i packningen och Kent tog återigen över närmast kroppen.

Icebreaker Kent har hängt med i flera år och är en favorit, även hemmavid

Tack vare Hoodyns och Cocoonens huvor så behövde jag ingen separat varm mössa eller halsduk. Under några riktigt kalla dagar gick jag i Kent, Hoody, vindblus Ion och regnjacka Oz. Tre lager huvor höll skallen lagom tempererad och min hemsydda keps skyddade glasögon och ansikte mot regn.

Hoody-huvan i ett mer avslappnat läge.

Hoodyns nackdel är att den inte är mer än 40% ull, samt ganska kort i armar och midja. Tyvärr är det ont om hoodies i ren ull, men Backpackinglight.com har sådana och Patagonia har för damer, men inte för herrar (?!).

Närmast underkroppen
Ett par Smartwool boxer shorts i merinoull (100 g) tjänstgjorde som både kalsonger och kortbyxor och utanpå dessa hade jag mina gamla hemsydda brallor (170 g) som varit med i vått och torrt sedan 2005 och inte visar några tendenser till att bli utslitna. Fållen längst ned på ena byxbenet gick dock upp, vilket berodde på att sytråden slitits ut. Jag lagade med tandtråd och detta höll sedan resten av turen. Väl hemma fållade jag om dem och räknar med ytterligare ett antal säsonger för dessa favoriter.

Favoriter är däremot inte Smartwool-kalsingarna, som visserligen fungerade som de skulle (även som shorts under några heta dagar) men som efter 3,5 veckor hade ett antal kvadratcentimeter stora hål i grenen. Uppenbarligen håller inte tyget i närheten av sömmarna söder om rectum, jag har noterat detsamma med ett tidigare par från Smartwool. Detta var orsaken till att jag köpte ett par nya kalsonger för just den här vandringen. Jag är klart besviken över att de inte höll längre. Och, ja, kalsongerna tvättades vid flera tillfällen under de 3,5 veckorna. Ungefär en gång per vecka närmare bestämt. Merinokalsingar klarar sådant utan att lukta vidrigt.

Vindplagg
En tungt vägande, men lätt pryl, på min utrustningslista är vindblusen. Den här gången var det en Marmot Ion med vikten 160 gram inklusive den av mig högt värderade huvan. En av de mest prisvärda och dessutom billiga vindblusarna på marknaden. Jag är mycket nöjd med det här plagget som inte bara håller vind utan håller stingande insekter borta från huden utan att vara onödigt varmt.

Ofta räcker vindblusen som enda förstärkningplagg vid raster. Här i Svenskådalens naturreservat.

I kombination med den kortärmade tröjan klarar vindblusen att hålla mig varm vid ganska kallt och blåsigt väder. Duggregn står den emot ett tag och torkar fort. Den är mitt mest använda plagg vid regnväder, då den i kombination med mitt paraply hjälper mig att hålla mig lagom varm och torr, så länge inte vinden piskar regnet alltför hårt.
En ytterligare fördel är att den fungerade bra som haklapp och allmänt skydd till termojackan, som jag gärna vill hålla någorlunda ren eftersom jag ogärna vill tvätta den.

Regnplagg
Min första åtgärd när hög luftfuktighet övergår till regn är alltid att fälla upp paraplyet. (330 g). Det fungerar mycket bra så länge vinden och nederbörden är måttlig. Vilket den var åtta gånger av tio eller så under min tur. Paraplyet är oerhört mycket enklare och bekvämare att "ta på och av" än regnjackan. Dessutom skyddar det ryggsäcken och ryggsidan av ryggsäcken en hel del. Att efter ett regnväder ta av regnjackan och dra en blöt ryggsäck direkt mot tröjan tenderar att blöta ned hela ryggen. Detta slapp jag med paraplyet.

I Skäckerfjällen regnade det periodvis riktigt hårt, i kombination med hård vind, (det var här regnet slog igenom väven i tältet vid en rast) och då var det så småningom läge för den lätta regnjackan, Haglöfs Oz. Denna fungerade utmärkt och jag är mycket nöjd med den. Lätt i ryggsäcken och regntät utan att bli alltför svettdrivande. Jag använde den också vid några mer rejäla regnväder och även när det var så kallt att jag inte höll värmen utan den trots att jag höll ett bra tempo.

Hela regnklädseln i aktion vid vadet över Gaunälven, som mot förmodan visade sig vara enkelt.

På benen hade jag ett par lätta holk-prototyper från Fjällräven (100 g) när paraplyet inte räckte till. De fungerade bra, även om de var lite i kortaste laget för mig. Men det spelar mindre roll att bli blöt de nedersta decimetrarna på byxorna, så det är möjligt att längden på holkarna faktiskt var optimal. Om fötterna tenderade att bli kalla i regnväder använde jag mina vattentäta Goretex-sockar som skyddade även nedre delen av benet. Jag använde benkläderna oftare än regnjackan.

Mina hemsydda regnshorts (80 g)kompletterade holkarna när det blåste och regnade ordentligt. Tyvärr visade de sig ha tjänat ut efter några år, och läckte ganska rejält. De funkade dock hyfsat hela turen, vid de tillfällen jag behövde dem, men är nu kasserade. För närvarande ser jag mig om efter en liknande, lätt lösning. Antingen syr jag från grunden eller köper några billiga och lätta regnbyxor som jag klipper ned till shorts.

Diskutera artikeln på Utsidan

Tidigare artiklar om turen:
Packlistan En skön sommarkväll längs vägen Några kalla dagar längs vägen