Med barn på vandring i Jämtland

Turer Nattåget till Enafors gick 23.45 från Stockholms Central. Det var såklart något av en pers för min nioåring att vara ute och åka så sent på kvällen. Men vad gör man, det är de tågen som går till Jämtlandsfjällen och vi skulle till Storulvån för att göra en augustivandring under några dagar. Det var Daniels första tälttur i fjällen och förhoppningsvis skulle den ge mersmak.
Av Jörgen Johansson
Två nätter ute hade redan från början känts som ganska lagom. Jämtlandstriangeln med sina goda kommunikationer söderut och de tre fjällstationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren som tillflyktsorter, om vädret och humöret skulle lägga sordin över turen kändes perfekt.

Längs lederna mellan stationerna finns också rastskydd utplace
rade och dessutom är landskapet flackt, med små nivåskillnader där leden går. Det finns alltså goda möjligheter att välja alternativa rutter eller att gina tvärs över fjället om vi skulle behöva förkorta turen. Perfekt läge, med andra ord.

Vår plan var att ligga ute och att inte nyttja fjällstationerna om det inte behövdes. Så blev också fallet, även om vi började turen med en fika på Storulvån, innan vi axlade packningarna och travade iväg längs de planktrottoarer som finns där leden mot Sylarna börjar.

Vi var ett antal vandrare av olika åldrar och konstellationer som kommit med tåget. Några pappor med döttrar i 11-12-årsåldern, några äldre par och tre tjejkompisar i 40-årsåldern som drog iväg upp genom björkskogen. Daniel och jag tog det ganska lugnt. Vi hade lätta packningar, han knappt 4 kg och jag cirka 11 kg, vilket var skönt i de första uppförsbackarna innan vi nådde kalfjället.

Det var lite mulet och småkyligt och Daniel drog genast på sig fleecevantarna som sedan stannade på resten av dagen. Annars gick vi i "lättpackaruniformen" bestående av tunna syntetbyxor, gympdojor, undertröja och vindblus. Kepsen högst upp var naturligtvis en viktig beståndsdel som vid raster förstärktes med varmare mössor.

Så småningom började vi skymta Sylarna i fjärran. Även om topparna var insvepta i moln så var det bra att ha ett synbart mål för dagens vandring. Daniel tyckte till en början att det såg väldigt nära ut, men när timmarna gick och avståndet tycktes oförändrat så lärde han sig att fjäll är stora.

 

Vi stannade med jämna mellanrum och stuvade i oss mjölkchoklad och russin. Hasselnötter är Daniel inte särskilt förtjust i, så de fick pappa äta själv. Vid lunch blev det dags att värma vatten till potatismospulvret. Till detta serverades hemtorkade strimlor av lövbiff. Även om Daniel brukar gilla lövbiff hemma så var detta inte något som föll honom på läppen. Men potatismoset slank begärligt ned.

Daniel var duktig på att gå med sin fyrakilosrygga, men klagade trots det en del och tyckte att vi skulle gå mindre och rasta mer. Sagt och gjort, resten av turen gick vi kanske 35-40 minuter per timma och rastade resten. Pappa satt eller låg och mös på liggunderlaget under dessa raster medan Daniel sprang omkring på ett sätt som inte direkt gav intryck av att han var uttröttad. Han utforskade diverse skrymslen och vrår, letade efter den perfekta "kranen", där vattnet föll fritt ned i kåsan, i varje bäck. Vandringsstavarna tjänstgjorde ofta som svärd med vilka han besegrade diverse orcher och andra ondskefulla kreatur som befolkade hans fantasi.

Första kvällen
När vi i kvällningen nådde bron över Enan, några kilometer från Sylarnas fjällstation, så letade vi upp en plan och fin lägerplats längs ån. Besöka fjällstationen fick vi göra någon annan gång. Daniel var inte trakterad av de tre kilometrarna som vi dessutom skulle tvingas gå tillbaka också. Här vid bron fanns nämligen leden till Blåhammaren, som vi skulle följa dagen efter.

Det blev ganska många timmars sen eftermiddag och kväll som vi tillbringade vid Enan. Vi ägnade oss en del åt högläsning ur den medhavda boken och mellan varven utforskade Daniel omgivningarna medan pappa inte gjorde något särskilt. När vi satt stilla utanför tältet var det ganska skönt att värma underkroppen i sovsäcken, eftersom det inte var någon direkt värme.

Vinden var dock måttlig och det klarnade så småningom upp, så att man kunde se högsta Syltopparna innan solen gick ned i väster och det blev augustiskumt runt vårt tält. Då kröp vi in i tältet och gjorde oss klara för natten. Daniel tyckte inte riktigt om att krypa ned helt i sovsäcken utan låg med huvudet ute. Han hade förstås en tjock fleecemössa på sig och jag tipsade om att han skulle krypa ned helt om han frös framåt natten.

På spåret - och i glesbygd
När morgonen kom och jag kröp ut ur tarptältet för att tömma blåsan så stod jag öga mot öga med en ren. Den titta lite nyfiket på mig från 10 meters håll, och flyttade sig sedan makligt.

Med lite utrustning att packa var morgonbestyren snart avklarade och vi kom iväg ganska snabbt. Det började med ett långt uppförslut och solen sken nu så att vi kunde ta av oss vindblusarna och gå i bara skjortorna. Åtminstone periodvis, innan något moln drev in framför solen. Vi pratade lite med andra vandrare som blev passerade av eller passerade oss, beroende på tempo och raster. Det var väldigt mycket folk längs leden. Jag räknade vid ett tillfälle till att 17 vandrare var synliga samtidigt i det flacka landskapet.

Lunchen intogs behagligt dåsande i solskenet i en håla med lä från den vind som annars var lite småkall. Det var tortellini som stod på menyn, en säker favoriträtt hos oss båda. Tyvärr hade pappa glömt att ta med salt, vilket inte gav den riktigt perfekta smaken. Men det hela slank ned i de tomma fjällmagarna ändå.

Daniel började nu tycka att det var lite jobbigt att gå så mycket, så när vi passerade Enkälens rastskydd så tog vi en av de genvägar som finns längs sträckan. Vi vek av på leden som går mot Ulvåtjärnstugan och beslöt alltså att även Blåhammarens trerättersmiddag var något som kunde vänta till en annan gång. Sannolikt en större förlust för pappa än för Daniel...

När vi hade lämnat den stora leden till Blåhammaren var vi helt plötsligt ganska ensamma på fjället och gick över ett väldigt platt myrlandskap. Daniel hoppade mellan plankorna på leden för att undvika att blöta ned fötterna och tyckte det var lite fusk att pappas skor hade tjockare sulorn och därmed skyddade bättre mot läckage. Vi gick båda i gympaskor/meshskor, men dagens första blöta försökte Daniel undvika i det längsta. Det gick ganska bra att gå torrskodd med det väder vi hade.

När vi passerat Ulvåtjärnen slog vi läger på en hylla ovanför ån i det vackra landskapet några hundra meter från rastskyddet. Där fanns ett annat tält ganska nära det vadställe som fanns. Det var ett byggt vadställe. En konsekvens verkade det, av när försöken att hålla bron vid liv hade visat sig fruktlösa. Vadstället bestod av ett tiotal betongsbalkar som låg på botten av bäcken med något stegs mellanrum. Gick man på dem så steg vattnet bara upp till smalbenen. Men vi behövde aldrig vada där, eftersom vi skulle gå till Storulvån dagen därpå och vadstället låg där leden från Blåhammaren anslöt.

Vi hade en solig och skön kväll då vi åt våra nudlar och läste ut den medhavda högläsningsboken. Jag tog en promenad över vadstället upp till det nya rastskyddet. Nya, därför att den gamla stugan med snedtak försvunnit sedan jag senast var där. Det var för 30 år sedan, då en kompis och jag tillbringat en sportlovsnatt där, på väg från Blåhammaren. Grunden av den gamla stugan fanns kvar.

Jag vandrade tillbaka till tältet medan jag funderade över hur snabbt 30 år kan gå. Kvällshimlen var klar och Snasahögarna en vacker fond när skuggorna blev alltmer släpande i takt med att solen gick i sin sluttande bana mot väster.,

Morgon mellan fjällen
Vi vaknade till en strålande morgon och tuggade i oss müsli och Digestives utanför tältet. Pappa hade inte bara glömt salt utan också kaffe, vilket inte bekymrade Daniel så mycket. Jag försökte trösta mig med att det säkert var nyttigt med avgiftning efter så många år av kaffemissbruk och gladde mig åt att abstinensbesvären inte var särskilt handikappande.

Vid det här laget visste vi att de sex kilometer som återstod till Storulvån skulle inte borde ta mer än 3 timmar att gå. Vi skulle komma fram i god tid för att duscha och äta söndagsmiddag på fjällstationen innan bussen till nattåget stod klar för avfärd. Vid en lång rast i solskenet på väg ned genom den tätnande vegetationen passerades vi av en skolklass med tonåringar. En del sprang och andra gick i en improviserad tävling på väg mot fjällstationen. En del packningar som dessa ungdomar bar var verkligen stora. Jag skulle vilja säga gigantiska. Man kunde bara hoppas att de inte var lika tunga som de såg ut. Och att dessa bördor inte för all framtid skulle avskräcka dem från allt vad fjällvandringar heter.

Det var alldeles lagom att äta lunch i solen några hundra meter från fjällstationen, medan solen blänkte i Storulvån och fjällstationens får gick och betade i buskarna. Det blev potatismos idag också, men vi hade redan bestämt att vi skulle äta en ordentlig måltid i restaurangen några timmar senare, så att vi var välmatade innan vi steg på tåget.

Under eftermiddagen strosade vi runt, försökte hitta renen Leif för ett foto och tittade på Plupp-stigen som var snitslad alldeles utanför fjällstationen. Sedan läste vi lite om aktiviteter som förekommit på Storulvån under sommaren. Tydligen hade vi missat ett "riddarläger" som hållits där, till Daniels stora besvikelse.

"Pappa, vi kan väl åka tillbaka till Storulvån nästa sommar".

Här kan du läsa om vilken utrustning vi hade.
Här finns en länk till Utsidans diskussionsforum.