Turer Brian Doble, som är känd för Fjäderlätts läsare som hängmatteanvändare, vintercampare i löparskor och kurskompis till undertecknad från Klippiga Bergen hösten 2007, har gått i mål. Han genomförde sin "jojo"på Appalachian Trail genom att gå den från söder till norr, och sedan vända på klacken (väl sliten vid det laget) i Maine och gå de 350 milen tillbaka till Georgia igen.
Vi har skrivit om förberedelser och utrustning tidigare här, och beskrivit vandringen och utrustningen. Se även Brians egen blogg. Nu har jag har ställt några frågor till Brian för att utröna om hans erfarenheter är något jag kan nyttja i de svenska markerna.
Av Jörgen Johansson
Fråga: Hur var vädret i allmänhet på vandringen? Dag- och nattemperaturer, nederbörd? Råkade du ut för några extrema väder, som långa perioder med regn eller liknande?
Brian: Vädret på den amerikanska östkusten är känt för att vara oförutsägbart från dag till dag, särskilt vår och höst. Man kan till exempel riskera nedkylning i en sådan fuktig miljö som det är vid vilken årstid som helst i bergen, även om man var för varm dagen innan.
I allmänhet var vädret milt under min vandring, särskilt som jag verkade följa det fina vädret. Som regel var det behagligt att vandra i shorts och lätt skjorta. På nätterna var det också behagligt med mitt lätta sovsystem (undandtagandes några gånger i Smoky Mountains och White Mountains.. Det var som regel 10-15 grader varmt på nätterna och 15-25 grader varmt på dagarnna.
Jag råkade ut i stort sett varje möjligt väder på AT. I april hade jag några av de kallaste dagarna med fem dagar snö och frost. Den 29 april i North Carolina var den sista riktigt kalla och snöiga dagen och jag råkade ut för en dag med snöblandat regn och hagel i Virginia i början av maj.
Turligt nog hade jag bara något dussin regndagar på hela min vandring i nordlig riktning, de flesta varade bara några timmar. I staten New York i juni var det riktigt varmt några dagar, och även riktigt fuktigt och dessutom ont om vatten. En annan värmebölja i södra Maine i juli gjorde också att jag tappade tempot. Min vandringskompis under en stor del av den norrgående turen, Liz, drack under en dag sju liter vatten och var trots det väldigt uttorkad.
Under vandringen i sydlig riktning råkade jag ut för några veckor med ihärdigt regn. Lera var ett ständigt hinder i Maine, och vattendjupet på vadställena var ibland farligt. White Mountains hade tydligen rekordmängder med nederbörd, vilket jag kunde gissat eftersom större delen av leden låg under vatten. Väderrapporterna från Mt Washington (med "världens värsta väder") rapporterade mycket nederbörd, temperaturer under 10 grader och starka vindar. Idealiskt väder för att vandrare skall drabbas av hypotermi.
Smoky Mountains i september var mycket kalla och det var frost en av mina nätter där. Jag bestämde mig för att gå 70 km följande dag för att komma ned lägre i höjd och kunna sova bättre. Men genom att jag var klar med vandringen i början av oktober så undvek jag att råka ut för alltför extremt väder.
Fråga: Du har gjort en ganska extrem vandring. Var det överhuvud taget njutbart, eller låg njutningen huvudsakligen i själva bedriften? Vad njöt du mest respektive minst av under vandringen?
Brian: Vilket bra fråga! De flesta längs leden antog bara att jag är galen och inte vet hur man har kul. Men jag är inte typen som kan ta det lugnt och bara släntra längs leden utan att bli uttråkad efter en vecka eller så. Jag behöver utmana mig själv och pressa mina gränser för att känna mig tillfreds, så den här vandringen handlade huvudsakligen om bedriften. Jag njöt verkligen under den sista månadens vandring eftersom jag då äntligen var i toppform och skadefri.
Men det betyder inte att det inte fanns njutbara tillfällen varje dag, och oavsett hur hårt jag pressade mig själv så är livet längs leden som regel att föredra framför alternativet. Jag såg varje del av sceneriet längs leden, precis som de som vandrade med halva min hastighet gjorde. En del människor tycks tro att det blir suddigt när man går fem kilometer i timmen, men så är inte fallet.
Den största uppoffringen var egentligen av social karaktär. AT är en social led, och jag såg sällan samma personer två gånger, undantagandes när jag mötte dem på nytt på återvägen. Men jag träffade en flicka som för det mesta kunde hålla mitt tempo, så vi skapade mycket starka band oss emellan under tre månader. Det är få långvandrare som klarar att skapa en långvarig vänskap som varar efter vandringen, så ur den synvinkeln upplevde jag mer än de flesta.
Vandringen norrut skiljde sig enormt från vandringen söderut. Det bästa med den första var att jag träffade Liz, och det sämsta var problem med skavsår, matförgiftning och fästingar. Den södergående vandringen var underbar eftersom jag för det mesta var smärtfri och äntligen kapabel att uppnå de dagliga distanser som jag önskat från dag ett. Jag gick i genomsnitt 55 km per dag i över en månad vilket på AT är avsevärt beroende på den krävande terrängen, jämfört med PCT eller CDT.
Fråga: Utrustning är alltid intressant och du hade väldigt lite sådan. Är det något som du skulle banta ytterligare om du skulle göra om samma vandring nästa år? Fanns det områden som du bantade för hårt
Brian: Det fanns absolut inget jag kunde ha bantat mer, vilket är skälet till att jag är mycket nöjd med den utrustning jag hade. Jag lärde mig till och med att inte bära för mycket mat från början, vilket alltid är den största utmaningen, att inte ta med för mycket.
Jag hade extremt lätt utrustning, för att bevisa att jag kunde, med bibehållen säkerhet. Om jag haft ytterligare 1,5 kg, till exempel ett poncho-tarpsystem med lättare bivacksäck och extra kläder så skulle jag ha sovit bättre och det kanske hade varit bättre på längre sikt. Men genom att ha en stormsäker eVent bivacksäck, som var säker men något obekväm i regnet, så tvingade jag mig själv att klara långa distanser genom att vandra från vindskydd till vindskydd. Friheten att kunna slå läger var jag ville kanske hade fått mig att ge upp för snabbt varje dag när jag blev trött.
Fråga: AT är känd som en "grön tunnel". I Sverige vandrar vi oftast på tundra, ovanför trädgränsen. Temperaturerna varierar sommartid som regel mellan 5-15 grader. Om du skulle vandra under sådana omständigheter, säg i Alaska, hur tror du att det skulle påverka ditt val av utrustning.
Brian: Det skulle drastiskt förändra min klädsel och sovsäck. Nederbörd är den viktigaste faktorn att ta hänsyn till, enligt min uppfattning, särskilt i sådana temperaturer. Om jag inte har fel så regnar det mycket i Sverige på sommaren, och Alaska får ju stora mängder regn. Så den första förändringen skulle vara att ta med regnkläder. För det mesta föredrar jag icke andande ponchos för värmens skull. Min uppfattning är att om jag är alltför varm i regnkläderna så behöver jag dem inte.
Men vid så låga temperaturer så skulle jag förmodligen ha en regnjacka över en vindblus och en långärmad undertröja för maximal komfort och flexibilitet hela dagen. Jag skulle också vandra i byxor, till exempel GoLite Reed, med mina 150 grams tights under. Detta är ungefär vad jag använder vid vandringar i White Mountains vintertid.
Jag skulle förmodligen ta med en mycket lätt poncho om det var varmt nog för regn. Den skulle dubblera som tarp eftersom jag inte skulle ha vindskydd att förlita mig på. Min sovsäck skulle vara betydligt kraftigare, även om jag oftast föredrar att bära mer kläder instället för en tyngre sovsäck eftersom det är mer mångsidigt. Vid sådana temperaturer tvivlar jag på att jag någonsin varit för varm i en sådan lätt 5-graders quilt som jag hade! Jag skulle bära en duntröja för extra värme.
Utökad klädsel och skydd skulle naturligtvis kräva en större ryggsäck. Jag skulle allvarligt överväga ett koksystem för värme och för att kompensera för att jag skulle kunna köpa färre måltider än längs AT. Men jag skulle fortfarande försöka pressa gränsen för packningens vikt nedåt, väl medveten om att säkerhetsmarginalerna är mindre än längs AT.
Fortsättning följer i del II.
Kommentera och fundera på Utsidan här.
Vi har skrivit om förberedelser och utrustning tidigare här, och beskrivit vandringen och utrustningen. Se även Brians egen blogg. Nu har jag har ställt några frågor till Brian för att utröna om hans erfarenheter är något jag kan nyttja i de svenska markerna.
Av Jörgen Johansson
Fråga: Hur var vädret i allmänhet på vandringen? Dag- och nattemperaturer, nederbörd? Råkade du ut för några extrema väder, som långa perioder med regn eller liknande?
Brian: Vädret på den amerikanska östkusten är känt för att vara oförutsägbart från dag till dag, särskilt vår och höst. Man kan till exempel riskera nedkylning i en sådan fuktig miljö som det är vid vilken årstid som helst i bergen, även om man var för varm dagen innan.
I allmänhet var vädret milt under min vandring, särskilt som jag verkade följa det fina vädret. Som regel var det behagligt att vandra i shorts och lätt skjorta. På nätterna var det också behagligt med mitt lätta sovsystem (undandtagandes några gånger i Smoky Mountains och White Mountains.. Det var som regel 10-15 grader varmt på nätterna och 15-25 grader varmt på dagarnna.
Jag råkade ut i stort sett varje möjligt väder på AT. I april hade jag några av de kallaste dagarna med fem dagar snö och frost. Den 29 april i North Carolina var den sista riktigt kalla och snöiga dagen och jag råkade ut för en dag med snöblandat regn och hagel i Virginia i början av maj.
Turligt nog hade jag bara något dussin regndagar på hela min vandring i nordlig riktning, de flesta varade bara några timmar. I staten New York i juni var det riktigt varmt några dagar, och även riktigt fuktigt och dessutom ont om vatten. En annan värmebölja i södra Maine i juli gjorde också att jag tappade tempot. Min vandringskompis under en stor del av den norrgående turen, Liz, drack under en dag sju liter vatten och var trots det väldigt uttorkad.
Under vandringen i sydlig riktning råkade jag ut för några veckor med ihärdigt regn. Lera var ett ständigt hinder i Maine, och vattendjupet på vadställena var ibland farligt. White Mountains hade tydligen rekordmängder med nederbörd, vilket jag kunde gissat eftersom större delen av leden låg under vatten. Väderrapporterna från Mt Washington (med "världens värsta väder") rapporterade mycket nederbörd, temperaturer under 10 grader och starka vindar. Idealiskt väder för att vandrare skall drabbas av hypotermi.
Smoky Mountains i september var mycket kalla och det var frost en av mina nätter där. Jag bestämde mig för att gå 70 km följande dag för att komma ned lägre i höjd och kunna sova bättre. Men genom att jag var klar med vandringen i början av oktober så undvek jag att råka ut för alltför extremt väder.
Fråga: Du har gjort en ganska extrem vandring. Var det överhuvud taget njutbart, eller låg njutningen huvudsakligen i själva bedriften? Vad njöt du mest respektive minst av under vandringen?
Brian: Vilket bra fråga! De flesta längs leden antog bara att jag är galen och inte vet hur man har kul. Men jag är inte typen som kan ta det lugnt och bara släntra längs leden utan att bli uttråkad efter en vecka eller så. Jag behöver utmana mig själv och pressa mina gränser för att känna mig tillfreds, så den här vandringen handlade huvudsakligen om bedriften. Jag njöt verkligen under den sista månadens vandring eftersom jag då äntligen var i toppform och skadefri.
Men det betyder inte att det inte fanns njutbara tillfällen varje dag, och oavsett hur hårt jag pressade mig själv så är livet längs leden som regel att föredra framför alternativet. Jag såg varje del av sceneriet längs leden, precis som de som vandrade med halva min hastighet gjorde. En del människor tycks tro att det blir suddigt när man går fem kilometer i timmen, men så är inte fallet.
Den största uppoffringen var egentligen av social karaktär. AT är en social led, och jag såg sällan samma personer två gånger, undantagandes när jag mötte dem på nytt på återvägen. Men jag träffade en flicka som för det mesta kunde hålla mitt tempo, så vi skapade mycket starka band oss emellan under tre månader. Det är få långvandrare som klarar att skapa en långvarig vänskap som varar efter vandringen, så ur den synvinkeln upplevde jag mer än de flesta.
Vandringen norrut skiljde sig enormt från vandringen söderut. Det bästa med den första var att jag träffade Liz, och det sämsta var problem med skavsår, matförgiftning och fästingar. Den södergående vandringen var underbar eftersom jag för det mesta var smärtfri och äntligen kapabel att uppnå de dagliga distanser som jag önskat från dag ett. Jag gick i genomsnitt 55 km per dag i över en månad vilket på AT är avsevärt beroende på den krävande terrängen, jämfört med PCT eller CDT.
Fråga: Utrustning är alltid intressant och du hade väldigt lite sådan. Är det något som du skulle banta ytterligare om du skulle göra om samma vandring nästa år? Fanns det områden som du bantade för hårt
Brian: Det fanns absolut inget jag kunde ha bantat mer, vilket är skälet till att jag är mycket nöjd med den utrustning jag hade. Jag lärde mig till och med att inte bära för mycket mat från början, vilket alltid är den största utmaningen, att inte ta med för mycket.
Jag hade extremt lätt utrustning, för att bevisa att jag kunde, med bibehållen säkerhet. Om jag haft ytterligare 1,5 kg, till exempel ett poncho-tarpsystem med lättare bivacksäck och extra kläder så skulle jag ha sovit bättre och det kanske hade varit bättre på längre sikt. Men genom att ha en stormsäker eVent bivacksäck, som var säker men något obekväm i regnet, så tvingade jag mig själv att klara långa distanser genom att vandra från vindskydd till vindskydd. Friheten att kunna slå läger var jag ville kanske hade fått mig att ge upp för snabbt varje dag när jag blev trött.
Fråga: AT är känd som en "grön tunnel". I Sverige vandrar vi oftast på tundra, ovanför trädgränsen. Temperaturerna varierar sommartid som regel mellan 5-15 grader. Om du skulle vandra under sådana omständigheter, säg i Alaska, hur tror du att det skulle påverka ditt val av utrustning.
Brian: Det skulle drastiskt förändra min klädsel och sovsäck. Nederbörd är den viktigaste faktorn att ta hänsyn till, enligt min uppfattning, särskilt i sådana temperaturer. Om jag inte har fel så regnar det mycket i Sverige på sommaren, och Alaska får ju stora mängder regn. Så den första förändringen skulle vara att ta med regnkläder. För det mesta föredrar jag icke andande ponchos för värmens skull. Min uppfattning är att om jag är alltför varm i regnkläderna så behöver jag dem inte.
Men vid så låga temperaturer så skulle jag förmodligen ha en regnjacka över en vindblus och en långärmad undertröja för maximal komfort och flexibilitet hela dagen. Jag skulle också vandra i byxor, till exempel GoLite Reed, med mina 150 grams tights under. Detta är ungefär vad jag använder vid vandringar i White Mountains vintertid.
Jag skulle förmodligen ta med en mycket lätt poncho om det var varmt nog för regn. Den skulle dubblera som tarp eftersom jag inte skulle ha vindskydd att förlita mig på. Min sovsäck skulle vara betydligt kraftigare, även om jag oftast föredrar att bära mer kläder instället för en tyngre sovsäck eftersom det är mer mångsidigt. Vid sådana temperaturer tvivlar jag på att jag någonsin varit för varm i en sådan lätt 5-graders quilt som jag hade! Jag skulle bära en duntröja för extra värme.
Utökad klädsel och skydd skulle naturligtvis kräva en större ryggsäck. Jag skulle allvarligt överväga ett koksystem för värme och för att kompensera för att jag skulle kunna köpa färre måltider än längs AT. Men jag skulle fortfarande försöka pressa gränsen för packningens vikt nedåt, väl medveten om att säkerhetsmarginalerna är mindre än längs AT.
Fortsättning följer i del II.
Kommentera och fundera på Utsidan här.
Comments
Post a Comment