Av Jörgen Johansson
Det finns ett mycket påtagligt problem när man ligger ned, som sovplagget inte kan lösa. Kylan som följer på direktkontakten med marken. Att den sammanpressade isoleringen i en sovsäck inte gör det den skall, nämligen isolerar, när den kläms ihop mellan kroppen och marken har vi redan konstaterat. På de allra flesta platser här i världen är marken som regel kallare än vår kropp. Det betyder att marken kyler ned kroppen om denna pressas mot marken.
Värmeförlusten på marksidan handlar inte om rörelse/ konvektion eller strålning från vår kropp och ut i luften, vilket är fallet på kroppens ovansida. Istället överförs värmen direkt från kroppen till marken; genom ledning eller konduktion. Denna värmeförlust måste vi minimera för att inte nattsömnen skall bli lidande.
Huvudfunktionen för sovsystemet som helhet är att ”varmhålla liggande”. Detta sker genom en kombination av olika tekniker. Om huvudfunktionen för det vi har på ovansidan av kroppen är ”Minimera luftrörelser” så skulle huvudfunktionen för isolering mot markkyla kunna vara: Minimera värmeledning.
Till detta kommer behovet av "biomekanisk avlastning", det vill säga att man skall ligga bekvämt. Det ideala liggunderlaget är alltså väl isolerande när det belastas, lätt och mjukt/bekvämt.
Cellplast
Det vanligaste sättet att skydda sig mot markkyla när man sover ute är någon form av cellplast med slutna celler. Detta är det klassiska liggunderlaget, som rullas ihop och bärs på ryggsäcken när det inte används. Denna cellplast består av miljoner små, slutna celler som innehåller luft. Denna luft blir stillastående i cellerna. Tillsammans isolerar de och hindrar kroppsvärmen från att ledas till den kallare marken. Genom att plasten som bygger upp cellväggarna är ganska hård så pressas cellerna inte ihop särskilt mycket av kroppsvikten, vilket gör att isoleringsförmågan behålls även när man ligger på dem. Något som skiljer sig radikalt från det fluffigare luftskiktet ovanpå kroppen och som just avser att kompensera för sovplaggets dåliga isoleringsförmåga när det komprimeras.
Liggunderlag av denna typ har många fördelar. De är billiga och värmer väl. De tål väta bra. Största nackdelen med dem är annars att de är ganska hårda och obekväma att ligga på, just för att plasten runt cellerna är och måste vara hård för att inte pressas samman och förlora sina isolerande luftfickor. Detta bekvämlighetsproblem har gett upphov till en stödfunktion i form av det s k självuppblåsande liggunderlaget.
Liggunderlag av cellplast har en stor fördel för lättpackaren. De är lätta att skära till och anpassa till storleken på den kropp som skall ligga ovanpå. Den viktigaste delen av kroppen att varmhålla är torson, från höfterna till axlarna. Under huvudet har man kanske en kudde av klädpersedlar och mat instoppat i en packpåse. Detta isolerar huvudet mot markkylan. Benen kan isoleras någorlunda genom att den tomma ryggsäcken, hopvikta regnkläder och annat löst läggs där. De extrema lättpackarna har därför bara en kort bit cellplast, ofta tillskuren så att den är bredast vid axlarna och smalast vid höfterna.
Liggunderlag av cellplast finns att köpa i nästan varenda sportbutik, men också på varuhus och liknande. Kvaliteten kan vara högst varierande. Billiga liggunderlag går ofta sönder fortare och har en grövre yta som suger upp en del vatten. Detta vatten kan sedan sugas upp av sovplagget och försämra isoleringsförmågan. Fördelen är förstås att de är så billiga att det känns enkelt att köpa nytt.
Självuppblåsare och andra varianter
Dessa liggunderlag består av cellplast med öppna celler; eller med andra ord skumgummi av hög kvalitet. Nackdelen med att använda skumgummi är att de öppna cellerna pressas samman när man ligger på dem, luften pressas ur och isoleringsförmågan försvinner. De suger också vatten som de svampar de är. Därför har man omgett det här skumgummit med ett vatten- och lufttätt tyg. Tyget har en ventil genom vilken man kan släppa in eller pressa ut luften.
Genom detta förfarande har man ett underlag som kan komprimeras för transport när man vandrar, och sedan blåsas upp när det är dags att lägga sig på det.
De självuppblåsande underlagen har framförallt fördelen att de är mjuka och behagliga att ligga på, och de isolerar ganska bra. För oss som har stora behov av att ligga mjukt och avlasta oss biomekaniskt så är de här liggunderlagen utmärkta. Eftersom de är mjuka trycks de ju ihop och har inte alls samma tjocklek som de har när man inte belastar dem. Därmed isolerar de också sämre på dessa punkter. Nackdelarna är att de är förhållandevis dyra och tunga. Och riktigt självuppblåsande är de inte, som regel behöver man hjälpa till genom att blåsa in luft i dem. Ju hårdare uppblåsta, desto bekvämare är de och desto bättre isolerar de. Det första självuppblåsande liggunderlaget hette Thermarest, och är fortfarande ett bra köp, men det finns idag många andra varumärken. Här avråder jag dock från de billigare varianterna. Ett självuppblåsande liggunderlag som inte håller luften är helt värdelöst, medan ett trasigt och mindre väl fungerande cellplastunderlag fortfarande gör en hel del nytta.
Det finns idag också ”icke-självuppblåsare” med dun- eller syntetvaddsfyllning och lufttätt hölje, ungefär som de klassiska självuppblåsarna med cellplast. Dessa liggunderlag pumpas upp med någon form av lätt och enkel pump. De som provat dessa lovordar sovkomforten. Även dessa är madrasser är fortfarande förhållandevis tunga och dyra och sällan något förstahandsval för den viktmedvetne lättpackaren. Exempel på tillverkare är Exped och Pacific Outdoor Equipment.
Den klassiska luftmadrassen har på senare år också fått renässans eftersom det kommit ett antal mycket lätta madrasser på marknaden. Fördelen med luftmadrasserna är att de är ganska mjuka att ligga på. Nackdelen är att de isolerar dåligt, eftersom den varma luften närmast kroppen hela tiden blandas med kallare luft från marksidan. Luften är alltså inte stillastående på det sätt som den blir när den är fångad i en myriad med små celler. Luftmadrasser bör alltså i de flesta fall kombineras med ett tunt cellplastunderlag för man skall hålla värmen.
För en lättpackare finns det inget som viktmässigt slår cellplastunderlag av god kvalitet. Detta är i grunden så när ren huvudfunktion man kan komma. Eftersom det är bålen som har det största behovet av isolering kan man köpa ganska korta cellplastunderlag, eller klippa ned befintliga till en storlek som passar. Under benen lägger man sedan diverse klädespersedlar, regnkläder, sin tomma ryggsäck och liknande. Liggunderlaget isolerar alltså från nacken till rumpan, och man kan dessutom klippa ned det så att det är bredare vid axlarna och smalare vid höfterna för att ytterligare spara vikt. Liggunderlag av denna typ kan köpas från Gossamer Gear eller Bozeman Mountain Works. Man kan också köpa ett vanligt cellplastunderlag av hög kvalitet och kapa det på mitten och skära ned det till två stycken superslimmade varianter.
För sommarturer klarar man sig bra med en tjocklek på ca 5-10 millimeter på liggunderlaget. Hur långt man vill gå när det gäller tunnhet handlar mest om vilken komfort man vill ha, eller klarar sig utan. Med denna typ av lösning behöver den utrustningsdetalj som minimerar värmeledningen inte väga mer än 100-200 gram.
Vad jag använder
Som skydd mot markkylan använder jag två liggunderlag. Det ena är ett tunt, lätt och billigt av sluten cellplast som funnits på Jysk Bäddlager under ett antal år. Det väger endast 145 g och är 50 cm brett och 180 cm långt samt 5 mm tjockt. Det håller inte särskilt många turer så jag brukar köpa nya i stort sett varje år, men det är väldigt lätt och fungerar bra som komplement till det andra liggunderlaget under sommar och höst. Jag har även använt ett lika tjockt men något kortare liggunderlag av bättre kvalitet från Mountain Equipment Co-op i Canada.
Under bålen har jag ett självuppblåsande liggunderlag. De senaste åren av märket Torsolite och en närmare beskrivning av detta finns i en artikel här. Detta liggunderlag ger mig något mjukt att ligga på där jag behöver det; under axlar och höfter. Mina ben behöver inte ligga mjukare än vad cellplasten erbjuder och isoleringen räcker också där. Det självuppblåsande liggunderlaget ger dessutom en ytterligare isolering under bålen, eftersom jag där dubblerar; cellplasten ligger under Torsolite.
För att jag skall sova gott behöver jag också en ganska hög huvudkudde. En nackdel med att vara lättpackare är att man inte har så mycket grejor med sig som kan tjänstgöra som huvudkudde. Extrakläderna har man ju antingen på sig eller under sig och maten kan man bara använda som kudde i början på turen, när man har lite större volymer. Därför har jag använt en uppblåsbar kudde av ”engångtyp” som bara väger ungefär 25 gram. Väl värd sin vikt även om man då och då vaknar av att luften gått ur den. Den heter Flexiair och är inköpt på BackpackingLight. Numera har jag dock växlat till att använda en tyngre (55 gram) kudde i form av en tom påse till bag-in-box-vin som jag blåser upp och som håller luften bättre.
Det finns ett enkelt och bra sätt att klara en kall natt som jag använder. Det är att använda min vattenflaska som värmare. Blir det en ruggig natt och alla kläder redan är på i sovsäcken så drar jag igång köket och värmer vatten att hälla i flaskan. Man behöver inte värma till kokpunkten och om man har någon centimeter kallt vatten i botten så smälter inte plasten när man häller i det varma vattnet även om man använder en enkel och billig PET-flaska. Denna varmvattenflaska i sovsäcken gör susen och gör det möjligt att klara även kalla nätter i en underdimensionerad sovsäck. I värsta fall får man värma vatten en gång per timme, men med denna möjlighet behöver jag inte ta till stora säkerhetsmarginaler när det gäller övrig sovutrustning.
Diskutera i forumet på Utsidan
Comments
Post a Comment