Kategori Följande är det första av de alfabetiskt ordnade kapitlen i min bok "Lättare packning från A till Ö". Den visar på möjligheterna till fullgott vriststöd för oss vandrare, utan att man behöver vara hänvisad till styva och tunga kängor.
Av Jörgen Johansson
Av Jörgen Johansson
Ankelstöd, eller vriststöd, är för många ett viktigt argument för att köpa styva kängor med höga skaft. Kängor som också lätt blir väldigt tunga. Tyvärr ger inte höga skaft per automatik särskilt mycket vriststöd. De måste då också vara ordentligt styva och sluta tätt kring vristen. Precis som ett par slalompjäxor. Dessa ger ju ett enastående vriststöd som är mycket användbart när man åker utför på skidor. Däremot är det inte särskilt praktiskt om man vill gå med pjäxorna.
Jämförelsevis är de flesta vandringskängor, tack och lov, betydligt mjukare i skaften och även mindre åtsittande runt vrister och anklar. Men därmed blir de inte heller lika stödjande för just vristen och då tycker jag personligen att mycket av vitsen gått förlorad. Kängskaften är mer, liksom gummistövlar, ett skydd mot vatten och skav från stenar och växtlighet.
Kvar blir alltså en högskaftad känga som väger mycket men som i många fall inte ger så mycket stöd åt vristerna som vi ofta tror. Mer avgörande för en skos vriststöd i praktiken är hur bakkappan, det som omger hälen, är utformad. Det är den som avgör hur väl vi ”balanserar” på skons sula och klack, och hur lätt eller svårt det är för foten att vicka ur position och leda till påfrestningar på vristerna.
De goda nyheterna vid valet av lätta skor är alltså att det inte är deras skafthöjd som i första hand avgör vilket stöd de ger för anklarna. Låga skor som används av terränglöpare och orienterare är ofta alldeles utmärkta för oss vandrare också. Men just terränglöpare och orienterare får under årens lopp ofta vrister som utsatts för stukningar och slitage och gör dem sladdriga. Och detta beror inte så mycket på att de använder lågskor, som att de färdas med mycket hög hastighet jämfört med oss vandrare. Gamla terränglöparvrister behöver alltså, rent medicinskt, bättre vriststöd än vi vanliga dödliga med våra mer eller mindre oförstörda vrister.
För löpare och orienterare har det därför utvecklats olika former av lösa vriststöd som är avsedda att rymmas i deras löparskor. För den som har svaga vrister, eller är rädd för att en övergång från kängor till lättare skodon innebär stora risker för anklarna, är således denna typ av lösa vriststöd en bra lösning. Dessa vriststöd har varierande utformning, från ganska mjuka, plastförstärkta vadderingar som spänns fast med kardborre till plastkonstruktioner med gångjärn som för tankarna till robotar i Starwars-filmerna.
Även de tyngre varianterna av lösa ankelstöd väger sällan mer än några hekto. Kombinationen med lätta terränglöpningsskor och lösa ankelstöd väger alltså för det mesta mindre, eller betydligt mindre, än många vandringskängor på marknaden. Detta är en utmärkt lösning som ger såväl den vane som ovane vandraren möjlighet att lämna kängorna hemma och ändå känna sig trygg i förvissningen om att vristerna får allt stöd som den moderna vetenskapen kan erbjuda.
En kommentar:
ReplyDeleteDet finns möjligen andra orsaker än de "rent" mekaniska till att ett högt skaft trots allt kan ge bättre stöd än ett lågt.
Förenklat kan man uttrycka det som att det höga skaftets större kontaktyta mot huden i området kring fotleden sannolikt kan ge mera sensorisk information till motoriska centra i hjärna och ryggmärg. Det i sin tur gör att det blir lättare för dessa centra att skicka ut rätt order för små parerande rörelser i de aktuella lederna. Dvs de rörelser som gör att vi håller lederna i optimalt läge, och håller balansen!
Samma tankar finns för övrigt även om ankel/fototorthoser och tejpning av stukade leder mm.
Det kan alltså vara så att ett högt skafts (eller en orthos, tejpning mm) goda stabilitet inte bara beror på hur styvt det är, och därigenom dess förmåga att mekaniskt stabilisera leden s.a.s utifrån, utan även på dess egenskap att bättre kunna skicka sensorisk information via huden och därigenom förbättra muskulaturens stabiliserande arbete.
Mycket intressant kommentar som bidrar till att öka kunskapen på området. Själv brukar jag gärna gå på ojämn mark för att välja sensorerna vid att agera utifrån den informationen, eftersom de väl blir lite understimulerade av normal, urban tillvaro.
ReplyDeleteEn fråga som dock sticker upp huvudet är då om den konstanta sensoriska informationen från ett högt skaft ökar sensorernas beredskap även på sikt. Dvs, man skulle kunna ha en hypotes om att de s a s tröttas av information som ju är meningslös så länge de inte behöver skicka signaler om att parera ojämn mark. Jag har ingen aning, men du verkar kunnig på området. Det vore intressant med feedback på detta.
Motorik och motorisk inlärning är komplext. Sensoriska och motoriska system är plastiska och troligen beroende av varandra för att utvecklas optimalt. De sensomotoriska systemen bygger om sig för att svara på de krav som vi ställer på dem.
ReplyDeletePå samma sätt svarar ju även andra system i kroppen på ökad belastning. Träningseffekt alltså!
Är inte säker på att jag fattar din fråga?
Delvis har du nog svarat. Vad jag menade var att om det initialt är så att tejp eller höga skaft runt vristerna s a s ökar sensorernas beredskap och därmed s a s hjälper vristerna att stödja sig själva (om jag fattat dig rätt) så skulle det på sikt bli så att sensorerna anpassar sig till denna kontakt och så är man tillbaka vid ruta 1. Dvs tejpningen/skaften ger inte samma stöd för en van fot som för en ovan fot.
ReplyDelete